Ikväll, tack vare svärmor så lossnade en stor sten från mitt bröst. Ryggsäcken blev så mycket lättare. Tårarna rann, allt blev en enda röra i min skalle. Sambon kramade om mig hårt, tröstade mig. Jag blev så matt, det kändes som att kroppen blev så mycket lättare. Svärmor kom upp, höll om mig också. Jag kände att panikångesten satte igång också, svärmor påminde mig att andas. Jag trodde att jag svävade, allt vart så mycket bättre och lättare för mig.

Ja, det var nästan för bra för att vara sant. Det känns som en dröm. Ikväll måste jag ta en varm dusch, det brukar kännas lättare och en aning bättre då.

Tack för allt svärmor, jag kommer aldrig att glömma det här!