Jag tänkte ta upp det där tunga ämnet vänskap. Vad är vänskap för er/dig? Personligen för mig så är en vän en sån som finns där oavsett vilka val man än tar här i livet. De försvinner inte för det. Oavsett situation så står de bakom dig, tar emot dig om och när du faller. Dom hugger dig inte ryggen, de tar alltid ditt parti. Ni kanske tycker att det låter fånigt men i min värld, mina ögon så är det SANN VÄNSKAP. De lyssnar på ditt ständiga ältande, hur du mår, hur du rabblar upp allt du känner och tycker. Du lyssnar. Du tröstar. Du finns där. Du försvinner inte.

En sann vän försvinner inte bara för att du ändrar vanor. Tyvärr har det hänt mig. Ända sen jag träffade sambon, började må bra med mig själv, började känna mig trygg, säker och lugn. Där jag tröttnade på utelivet, dvs jag slutade dra ut på krogen och slutade festa så försvann ett dussin såkallade vänner. Men varför? Jag vet inte. Fånigt enligt mig. Man kan väl ändå vara vänner, hitta på saker utan att supa och dansa på krogen?! Eller?

En sann vän finns där och frågar hur du mår, hör av dig när något inte står rätt till med dig. Tyvärr har även detta hänt mig. När jag var sjukskriven för min utbrändhet, eller när jag blev sjuk med hög feber varje dag så var det knappt någon som hörde av sig och frågade hur jag mådde. Vilka hörde av sig? Tro mig, jag kan räkna dom på en hand. Det mest chockerande var att två personer dök upp i mitt liv igen, personer jag aldrig någonsin hade förväntat mig skulle höra av sig. Trodde aldrig att de skulle bry sig, fråga mig hur jag mådde. Det var Malin och Sandra. Tro det eller ej, men så var det faktiskt.

Visst, en utav dessa personer hörde faktiskt jag av mig till. Det var Sandra. Hon frågade i sin tidigare blogg för längesedan, hur det funkade gällande att skapa en egen blogg via Loopia. Där och då kände jag att jag inte hyste agg mot henne längre. Jag hade släppt alla bråk, drama och tjafs. Jag kände bara ett behov av att vilja hjälpa henne. 

Men alla de andra? Som jag trodde var mina vänner. Varför hörde de aldrig av sig? Var jag för jobbig bara för att jag var sjuk? Var jag tråkig för att jag var sjuk och inte kunde festa längre? Är jag en tråkig vän bara för att jag inte tycker att festa/supa gynnar mig längre? Var jag för tråkig för att jag en dag växte upp från detta och insåg vad jag vill göra med mitt liv? Och vad jag vill ha i mitt liv? Varför skulle alltid jag höra av mig? Varför skulle alltid jag höra av mig, förklara läget? Det är bevisat. 

Igår (tack vare ett djupt samtal med Sandra) så tog jag beslutet där och då. Detta beslut kan också ha gjort mig extra sårbar igår för att inte tala om gråtmild. Att “göra slut” med en vän, att bara ta det beslutet är tungt som fan. Minnerna finns givetvis kvar men det är just bara det, minnen. Minnen är en sak, att inse fakta och sanningen – det svider 10 gånger mer. När korten är på bordet, när all fakta ställer sig framför en och säger “Det är slut nu, det räcker” Bara att inse detta, det tar hårt men samtidigt är det sjukt jävla nyttigt.

Jag kommer inte att rensa Facebook och ta bort de här före detta vännerna. Så omogen är jag inte. De får såklart vara kvar men just nu är dom just det, före detta vänner. Idag för mig, är de bara bekanta. Tack för den här tiden, vi hade roligt men för min egen skull och för mitt eget mående så är det bäst så här. Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner, de är få men äkta. De har aldrig lämnat mig eller min sida. De hör av sig, de skriver eller ringer. De ställer inga krav och de ignonerar mig inte. Tack ❤️Ni vet mycket väl vilka ni är!